Över Skanörs ljung
Hösten är mild i år. Falsterbohalvön har haft väldigt mycket regn denna sommar. Men vid tre tillfällen har i alla fall blivit bad i Ljunghusen, ett favoritställe. En vandring från Kanalen till Falsterbo för vandringsvänner i långfärdskridskoklubben växte därför fram. Vi är ju några stycken som befarit isarna från Skanör till Måkläppen och ibland uppsöker vi skridskovatten på våra vandringar. Sagt och gjort. Söndagsvandringen blev av och förlängdes till Skanör enligt denna sträcka: Samling vid vandrarhemmet vid kanalen. Genom trädpartierna mellan de lyxiga villorna och ljungheden och sandstränderna i Ljunghusen. I kanten av Ljunghusens golfbana med flockar av golfspelare. Över Skanörs ljung med sina Highland cattle. Förbi nedlagda skjutbanan, Ljungens camping, HSB sommarstugeområde, stadsparken, kyrkan, museét, bok- och ekdungar. Förbi Falsterbohus, slottsruinen, Strandbaden. Genom Falsterbo golfbana till fyren. Rast, vila för lunch. Längs kusten till Flommens golfbana, på Kärleksstigen, förbi Skanör i utkanten mot strandängar och flommar, över spången mot havet, förbi talldungen, ännu en spång mot Skanörs kyrka och borgruin. Rast, vila för kaffepaus vid kyrkmuren. Genom Skanör till busshållplats där flitiga buss 100 el 300 tog oss tillbaka till Ljunghusen, Elvabovägen. En kilometer på Ljungsätersvägen ner till stranden och bilparkeringen. Idag inget bad pga avsaknad av sol, värme och lämplig badtemperatur.
Den konstigaste björk jag stött på - någonstans i närheten av Ljungens camping
Ljungen har en intressant historia. Några stycken från boken, Ljungen genom tiderna:
En gång i tiden, när det rika sillfisket gjorde städerna här längst i sydväst till en handelns brännpunkt i Norden, var halvön täckt av ”tjocka Skogen”. Den skog, som täckte näset för några århundraden sedan, skattades hårt av de främmande köpmännen, som på Falsterbo ”fiter” uppförde sina bodar och ofta efter marknadens slut i oktober med vilja eller oförakt lät dessa gå upp i lågor. Skogseldar var nog ej heller sällsynta. Omsider låg landet öde och tomt, och över den skövlade skogsmarken bredde ljung och sand sitt bårtäcke. I brist på annat bränsle tog traktens befolkning sig för att flå av ljung, pors och andra hedens växter, och när även den resursen höll på att sina, tog man själva jordskorpan, ”flattorven”, och eldade med. Så var snart olyckan skedd! Fri från alla band yrde sanden upp och flög inåt landet. Den hårda sydvästan drev den sommar och vinter, vår och höst allt längre. År följde på år, och dynerna gjorde de väldiga vidderna till ett sandens rike. Redan på 1500-talet var heden här nere ett litet Sahara, och sanden yrde in över byarnas vångar.
Då det har sitt särskilda intresse att få veta anledningen till att det Beck-Friiska fideikommisset ägde besittningar så långt från sätesgården, gå vi till gulnade papper och minnesgoda åldringar. Det var riksrådet greve J. Beck-Friis, som åt Börringe kloster förvärvade jordagods härnere, och det skedde 1787. Av tillgängliga handlingar framgår, att denna hos Kronan hade en frälseräntefordran . En dylik fordran uppstod, när Kronan vid jordbyte med enskild man erhållit mer än den skulle ha. En sådan fordran kunde säljas och transporteras. Beck-Friis presenterade en vacker dag sin fordran i kammarkollegium och begärde ”införsel både uti Jord och ränta” av kronohemmanen n; ris 13 och 14 i Stora Hammar, 2 och 8 i Räng samt 1, 2 och 8 i Kämpinge eller sammanlagt omkring två hela mantal. Alldeles som han tänkt sig blev det dock ej.
1845 är Ljungens märkesår och betecknar en vändpunkt i dess tillvaro. Då planterades nämligen å den stora heden de första trädplantor, som fick i något så när lugn och ro växa till och bilda traktens äldsta skogslotter. Och pioniären var godsherren till Börringe kloster, greve Corfitz Beck-Friis, som ägde den västra tredjedelen av byarnas ”ljungplan”. Hans intresse för den magra, fattiga Ljungen omnämnes i 1846 års berättelse till hushållningssällskapet från Skytts härad. Det år var det prosten Joh. Bruzelius som för pennan. Beck-Friiska fideikommisset såldes marken till AB Ljungskogens Strandbad och detta har sedan sålt ut området i tomtlotter.
I det allmänna medvetandet intager kyrkoherde Collin platsen som Ljungskogens upphovsman och skapare. Trots att han ej var pionjären, var det dock han som lyckades.
Den ene hemmansägaren efter den andre köpte sen mark här. Folk kom utifrån och köpte ljungmark och planterade. Sålunda kom major Boltenstern hit och förvärvade sig ett väldigt område, omkring 120 tunnland, av Flygare, som redan besått skiftet.
Fastän de båda städerna Skanör och Falsterbo var landfast förbundna med det övriga Skåne, låg de mera avskilda, än om de legat på en ö. Här gäller samma regel som för den antika statsbildningen i Grekland, att havet förenade och landet skilde. Ända in i vårt århundrade har det varit brukligt, att ungmörna i städerna ute på udden for till Dragör på Amager för att taga sig tjänst i Danmark. Det fiskande och seglande borgerskapet hade sedan gammalt sina livligaste förbindelser västerut – och möjligen norrut med Malmö. Någon annan väg än sjövägen kunde det nästan ej bli tal om. Och varför? Det fanns ingen väg över Ljungen ännu 1850 – annat än på kartan! Med största möda kunde man urskilja och följa hjulspåren mellan tuvor och sumpmarker.
Landsvägens betydelse här som annorstädes sjönk avsevärt, sedan järnvägen kommit till 1904. Den lades ungefär där den äldsta vägen en gång gått fram, och med det frustande ångloket drog en ny tid in över Ljungen och dess båda gamla städer.