Algarve och Alentejo 3 veckor 2019

Vid samma tid ifjol var vi tio dagar i Spanien och tio i Portugal. Nu landade vi i Faro. Boende var bokat de första fyra dagarna. Är man borta längre tid är det bra att boka efterhand. Vi har sällan blivit besvikna på boenden via Booking.com.

Avis biluthyrning hade många bilar inne och vi kunde välja modell i vårt segment. Det var första gången uthyrare inte skulle truga på oss deras försäkring. Självrisken hos dem är 2000 euro, mer än andra har. Jag hade förvissat mig om att Coop MedMeras kort täckte självrisken och det gör det upp till 15 000kr, nyligen höjt från 10 000kr. Deras kreditkort, Mastercard, belastades nu med 1200 euro. Det blev en Renault Captura, ganska hög. Tavira ligger tre mil öster om Faro så det blev motorvägen dit. Avis har en inbyggd apparat som är kopplad till vägavgiftsystemet (mot en avgift på 7 euro i veckan kan man få använda den) vilket gör att avgifterna räknas samman och betalas vid återlämnandet. Tanken ska vara full vid återlämnandet vilket inte är fallet då man hyr i Spanien. Bensinen är tre kronor dyrare än i Spanien.

I Morenos utanför Tavira låg boendet, Quinta da Foia, det är sju km upp i landet och en liten slingrande väg leder dit. Palmira som hyr huset av ett engelskt par ska lämna det nu efter två år, detta var sista veckan. Hon är inte överens med landlorden och dessutom har denne byggt mer än bygglovet medgav vilket myndigheterna upptäckt. Hon ska återvända till Zambueiro på västkusten och skaffa annat jobb. Förutom boendet har hon haft jobb hos en svensk familj i Faro som åker ner för att spela golf och gör inget annat. Palmira sköter matlagning och städning åt dem. För det största rummet i två plan och generösa utrymmen betalar vi 65 euro inkl frukost. Pool finns, tillgång till kök och sällskapsrum och en stor trädgård erbjöds. Solen gick ner bakom bergen kring 16.30 men vi tog en kort promenad upp på vägen och fick sol till 17.30. Smultronbuskarna lyser röda och bären smakar fint. De är ömtåliga och går inte att exportera. Korkekar odlas på kullarna. Men annars är naturen vild. Vart nionde år kan korken skäras bort och sen växer det till sig med en brun yta. Mobiltäckningen fungerar fläckvis.

Vi körde till St Catarina da Fonte do Bispo i närheten för att äta. En smal slingrig väg i mörkret i de låga bergen. Det är en liten by som består av två vägar med bostäder och affärer, ett centrum för omgivningen. Två restauranger finns och några kaféer. Vi tog den som öpnade kl 19. En liten restaurang där en trevlig kille skötte ruljangsen tillsammans med sin mamma. Vi satte oss vid kaminen. Han kunde engelska bra och menyn fanns på båda språken. Vi delade på ett fat lättstekta räkor i en vitlökssås med kryddor och bröd till. Vi tog en halvliters karaff med rött vin, väldigt gott med smak som vi inte har på vinerna  hemma. Vi valde lammkött med hemmagjorda pommes till huvudrätt. Perfekt grillat och smakrikt. Ett sällskap med fyra ungdomar och två äldre sate sig vid bordet intill. En hjärtlig och glad stämning som man inte upplever hemma i Sverige. En form av vinprovning startade deras middag, flaskor langades fram av ägaren och något vin hälldes i ett enormt glas som sen delades upp mellan dem. Ett enkelt och trivsamt ställe.

På slingrig väg ner mot Tavira, sen åt öster på lokala vägen genom fina små orter. Vi hade läst om Cala Velo som genuin gammal fiskeby och vy över strandområdet med den långa sandreveln och många fåglar. Här får man hitta någon fiskare som kan köra ut en till sandstranden som lär vara utsedd till en av de vackraste och bästa i världen. Låter märkligt. Vi körde ner till Fabrice lite före och åt på en fiskrestaurang, Britt bläckfisk och jag stekt ål. Helt ok, pris 44 euro med en liten flaska rödvin och vatten. Mycket vitlök till ålen. Kyrkan och den lilla byn var pittoresk och strandvyn fin. Det är Rio Formosa naturpark som finns här. Här odlas mycket apelsinträd, en del fikon och oliv också. Så finns korkekarna. Annars är stora ytor utan odlingar. Här finns många golfbanor och därför mycket boenden för golfare. Det tar sin lilla tid att köra dessa småvägar. Vi körde till gränsstaden mot Spanien, Vila Real de Santo Antonio. Den är byggd i ett strikt rutnät med stensatta gator av vit och delvis svart marmor, tror jag det är. En söndag eftermiddag är mycket familjer ute på stan och kaféer är fulla. Vi gick på gågatan förbi affäre och tog in på ett populärt kafé med ett stort bord uppdukat med kakor av alla de slag. Till vänster stod kassören och intill honom de populära små bakverken med vaniljkräm inuti. De flesta köpte sådana med sig, även vi. Det var ett öron bedövande sorl och servitörerna sprang om varandra i full fart. Vi bordet intill beställdes in den ena kakan efter den andra. Vi tog crepes med Grand manier och grädde. Britt skulle ha en kaka med sig hem men allt slutade med 10 euro och en vaniljkaka på köpet. Nere vid floden ligger restaurangerna på rad. Mycket humana priser och många fiskrätter fanns det. Vi körde hem vid sextiden.

Militärförläggningen i stan

Staden Tavira är lite speciell med många vackra hus längs smala gator. Det finns 21 kyrkor, från 1400- och 1500-talet, några som de inte har råd att underhålla. Den portugisisk arkitekturen är speciell. Flera hus har tak som går upp som toppar, det kan vara 3-4 på ett tak. Stan grundades år 400 före vår tideräkning. Det var en viktig hamn för transporter till Nordafrika. På 1600-talet slammade floden igen. Vi var inne i det fina biblioteket från 2005. Det är ihopbyggt med det gamla fängelset.

Duggregn på morgonen. Det blev frukost inne, idag med havregrynsgröt också. Sen fick vi smaka hennes cikoriakaffe, riktigt gott. Det är en koffeinfritt variant som vi i Sverige hade som surrogatkaffe i krigstider. Vi körde till Olhau mot Faro och tog den lokala gatan, den som fanns före motorvägen. Flera små orter passerades, rätt stökigt längs vägen. Staden är rätt stor men har inte så mycket att erbjuda mer än en strandpromenad och en fin saluhall. Den har dock den viktigaste fiskehamnen här i Algarve. I västra delen har det byggts och byggs sexvåningshus i snygg stil. Men varför här? Den långa sandreveln, som sträcker sig från Faro till Cala Velo är sex mil lång. Den syns på håll från stan. Saluhallen hade stängt kl 13 så vi kikade bara in. I huset finns flera barer och matställen. Det blev en kaffe och ett glas vitt vin i solen. Tröjan åkte av. Vi gick till en restaurang. Dagens tallrik där jag tog mixad fisk vilket var fem grillade fiskar och Britt tog en gryta med vita bönor och skaldjur i en sås. 9,50 resp 7,50. Vin till. Vi gick sex km längs havet och till bilen. Fuseta är en ort vi besökte på vägen tillbaka. En badort och fiskehamn med stora sandområden på nära håll. Vi såg vadarfåglar som man ser i Skanör, kärrsnäppor tror jag. Det kändes lite fattigt i byn. 

Albufeira

Vi kör till nästa ort vi bokat på Booking.com, Boliqueime, en bit före Albufeira. Vi går en sväng i byn innan vi kommer till boendet. Köper en dammig Fonseca porto vit och ett vin från Alentejo av en gammal farbror i en liten affär, som man ser många av. Ingen invandrarbutik utan inhemska ägare. Hur kan de gå ihop? På en smal gata kör vi upp till huset som heter Casa Nostra. Det ägs av ett par i fyrtiofemårsåldern som kommer från Frankrike. Ett stort rum i sidobyggnad, 877 kronor eller 80 euro för två nätter med frukost. Vi kör till Albufeira och parkerar nere vid kusten. Det är gyttrigt. Vi går en bit till ett ställe med smårätter. Får fyra rätter med bläckfisk och lite annat. Riktigt gott. Skyigt med lite solglimtar. Mycket engelsmän här. Stranden är enorm men dyningarna är höga. Det finns rulltrappor ner till stranden. Jag går en runda på bygatan och ser på omgivningarna. Fattigt och odlingarna är det inte mycket bevänt med. En del hus byggs och några riktigt fina hus finns. En gammal kvinna släpar en gren med sig hem som ska bli bränsle.

Märkligt stor skillnad i priset på euro i olika uttagsautomater. 2 167 kr på första stället och 2 356 kr på andra stället. Kom fram till att det beror på att man trycker på  Accept conversion-knappen när de frågar om Your account charge, with conversion! Då omvandlas det till bankens fördel. Ibland är det så när man handlar också. Kommer ihåg att jag hört, på radioprogrammet Dina Pengar, att de svarade att ”ja, det är ett sätt för bankerna att tjäna pengar, det får man acceptera”.

 

Vi tar det lugnt och kör vid tolvtiden till en ort cirka 2 mil väster om Albufeira, Armacao de Pera. Höga hus syns på håll. Ytmässigt inte så stort men många rätt höga hus. Vi är hungriga så vi tar närmsta matställe, namn Cantina..En fullträff, tre dagens prato de dia att välja på, jag tar gryta med potatis, morot, ärtor och köttbitar och Britt friterad fisk typ sardin med ris. En halv liter vin till som är gott. Efterrätt i form av apelsin resp nötkaka ingår, det blev 15 euro tillsammans!

Vi startar en liten vandring längs kusten som är klippig men jämn att gå på med träräcke vid stupen. Det är bara längre bort som den är svår att gå på för ovana. En del fiskare står med sin spön med lång lina ner till vattnet. Vid ett fint hotell går vi ner till stranden och jag tar mig ett bad. Tippar på 18 grader. Klockan är 16 och solen börjar på stranden gå ner bakom klipporna men där uppe är det sol. Jag går en bit längre än Britt och slutar vid ett hotell där det inte går att komma igenom, man måste ner till stranden då.

Vi körde vid halv tolv till en liten by norrut, Paderne, lång by längs gata på sluttning, det var allt! Sen ställde vi GPS på Carvoeiro. Det blev småvägar genom citrusodlingar i två mil tills vi kom dit, men det var fel ort med samma namn. En håla. Fler småvägar tills vi kom mot det riktiga Carvoeiro. Det finns en vandringsstråk till Benagil som går över höjderna där. Vi parkerade uppe vid stort apartmentområde och gick ner till stranden och huvudgatorna. Det var många stängda restauranger. Mycket turistigt här. Vi fann ett ställe och beställde in fisktallrik för 19 euro för mig och kyckling piri piri till Britt. Det var tre st tre cm tjocka bitar av tonfisk, torsk och lax med sidoskål för potatis och kokta grönsaker. Oj vad mycket. Kycklingen var fin,  tomatsallad till. Tårta med kaffe till Britt efter. 47 euro för en fin och ovanlig middag. Vi gick mot kustklipporna. Det fanns en bit med träbroar och skyltning närmast stan men sen är det rätt tuff vandring på ojämnt underlag med vyer ner mot de speciella bergen som är urgröpta på flera ställen. Här finns den berömda grottan med hål i taket och med badstrand inne i. Stora hotell ligger insprängda. Vi gick inte så långt. Åter till träbroarna och ner till stan vid solnedgången som skymtade mellan molnen i horisonten. Det blev mörkt och det blev motorvägen hem. Mätta var vi fortfarande!

Vi körde vid elva norrut med sikte på en kustort för att sen när regnet skulle komma köra till nästa anhalt. Det var först citrusodlingarnas landskap, sen blev det öppna fält och glest mellan orterna. Vi valde Googles förslag så det blev mindre vägar men av bra kvalitet utan en km med dålig asfalt. Det blev vilda marker med stenig mark. Det kom backigt landskap och ett område med nyplanterad eucalyptus. Stora slättbygder bredde sen ut sig. Vi tog av till Almograve och sanddynerna med stupande klippor och sandstränder. Vi åt en middag i byn, friterad bachalau med ris för mig och seabream för Britt, 8 resp 11 euro. En fin fikonmaka efter. En stort gäng med unga killar från norra Indien rörde sig i centrum. De jobbar på grönsaksodlingarna och bor en bit härifrån. Servitrisen kommer från Nepal och är väldigt trevlig. Matmor kommer ut och dirigerar henne och tar en cigg och kollar mobilen. Intill ligger minimarket så vi köper frukost där. Vi kör en kort bit till Vila Nova Milfontes. Det är en semesterort med fin gammal stadskärna. Vi går ut mot det som ska vara en fyr, ett vanligt hus. Det är flodmynning till Rio Mira där sandstränder finns ända in till stan. Man ser stora sandstränder och stora sanddyner. Den långa vandringsleden, Via Vicenta, passerar här. En kille från Rom vid bordet intill har gått den i fyra dagar och pratar med två tjejer från Tyskland. Vi går en kort runda till borgen i stan men sen kommer regnet precis som prognosen sagt. Det skymmer och vi kör iväg. Det är 1,5 timmes körning till Alcacér do Sal som vi tyckt va lagom. På slutet är en raksträcka på 1-2 mil med fartkameror och återkommande rödljus helt obefogat som vi kan se det. Hittar boendet efter visst bekymmer. Google Maps är bäst om man inte hittar eller för in adressen i gps. Eftersom vi bokat via Booking.com finns hotellet markerat så det är bara att följa spåret. En grusväg utan belysning och ett hus utan utebelysning. Vi ser ett fönster och en dam möter på Casa do Serada. Litet, fint rum med badrum ute i hallen, dock egen. En hostande kvinna med man bor intill. Vi går ute i det kalla köket med tak av enbart tegelpannor. Lite vin, bröd och ost. Vi sover bra. En kopp te över Britts byxor torkar inte över natten.

Det regnar men vid 10 kommer solen och värmer. Vi tar sista koppen te ute där gubben sopat löv i en timme. Väldigt rörigt med fyra statyer av kissande pojke, en avlagd duschkabin, rutschkana, belysningar, stensoffor, mm. Allt i blått och vitt. Charmigt kan man också säga. De kan bara portugisiska. Det är kallt i det s k köket. Vid 12 kör vi till Reserva  Natural do Estoario de Sado. Comporta ligger 25 km västerut och därifrån kan man köra på en bred tallbeklädd sandrevel mot Setubal, eftersom färja finns. Välborna Lissabonfördraget vistas här. Sträckan är ut här är spikrak med tallar så det påminner om savann. Då och då en hög sanddyn. Vi tankar 40 liter diesel, det är första gången. Våtmarker med mycket fågel. Vi kör ut till badplatsen med enorma sandstränder. Några killar badar trot 14 gr i luften. Lite sol men sen lite regn. Vi kör till stan, till den restaurang Valerie rekommenderade. Ägaren välkomnar och vi pratar med honom. Söndagsmiddagsgäster. Välkomnande med bröd och morot/vitlök, mm. Vi tar två fiskrätter, mitt friterad vitfisk med en gryta med fiskrom och nåt till, Britts polio och scampi. Ett gott vitt vin till, flaska. Tarte med gott i och en tallrik med något sött efter. 55 euro. Porto Santana, restaurang i Alcacér do Sal, Valerie namn på värdinnan i Bouliquieme.

Staden har en av landets äldsta hamnar, som man dock inte ser mycket av. Fenicierna anlade staden och morerna gjorde den till huvudstad. Al-Kasar – ”the town”. Stan har en fin promenad längs floden och ett kvarter med fina medeltida hus. Storkar syns. Längre upp finns morernas borg som är hotell, pousada, nu. Vi gick här och upp till borgen i eftermiddagssolen. Kaffe på trevligt folkligt ställe. Juldekorationerna uppe och tält med lokala sångare, mm.

Vi körde österut i kyligt väder, 13 grader. Tog sikte på per söder om Évora, Zambujairo, men det var fel ställe! Vi körde i platt landskap där korkek och olivträd växte. Det var pampas eller vilda västern över landskapet, eller varför inte Torna Hällestad. Kor gick bland träden och även får. Enstaka gårdar, Quinta, ligger med långt avstånd. Våtmark i början. Storkar och storkbon ses. Vi kom till Viana do Alentejo, en rätt stor stad med en borg där två kyrkor byggts innanför murarna. Alla hus i stan är vita med gul inramning och i ett plan. Överhuvudtaget ser orterna tråkiga ut när alla hus ser likadana ut. Vi letade upp en restaurang. Det blev en härlig biffstek för mig och kyckling med ananas för Britt och pommes till. En halv liter av husets röda smakade fint och detta för 2 euro. Pudding resp tårta efter. 30 euro.

Vi körde till ort där jag trodde att stendös skulle finnas men det var alltså fel. Här var det stora gröna fält med korkek men även olivodlingar i långa rader, spaljerat. Det är verkligen Alentejo. Raka spåret till Évora på fin väg. Väster om stan ligger stendösen. Rouge Guide beskriver fint intressanta saker. Vi kom till universitet för lantbruk med många kor och hundar! Alltså även veterinärutbildning. Tipset var att parkera och gå en km på grusväg med hålor. Solen var på nedangång och vi såg, förvånades och återvände. Delar hade fallit ned så en renovering hade behövts. Vi kom till hotellet vid infarten.  Vi har bokat tre nätter i Évora, Casa do Vale hotel. 129 euro med frukost. Rum med altan.

Fin frukostbuffé. Även äggstanning, svamp och korv. Tomt i salen. Solen sken. 27 rum och bemannad reception, hur kan det gå ihop? Pool och tennisbana. Vi körde vid 12 tre km till Evora och parkerade på den gropigaste parkering som skådats. Vi gick först i park bakom ringmuren, som i Lucca. Sen in i centrum som är fascinerande. Kyrka, tom kommunal saluhall, smågator, torg med fina byggnader runt, till park utanför muren och runt för att komma till katedralen. Avvaktar. Gick tillbaka för att äta på ställe vi sett. Meny med mixad grilltallrik, efterrätt, kaffe. Tog lokalt vin. Mäktigt. 29 euro. Letade upp solen via gator upp till typ tingsrätten. Vidare för mer sol vid katedralen. Stadshuset med romerskt bad-lämning inne i, nytt spabad vid gamla ringmuren och akvedukten, små trevliga torg, vackra byggnadsfasader och sen tillparkeringen. Vi orkade inte äta de sardiner på burk vi köpt. Britt kände sig febrig.

Britt stannade hemma. Gick i stan på smågator och stora gator, Universitetet, kyrkor bl a Se’ där jag var uppe på taket och inne i museet. Satte mig med en kaffe, en glas vitt och två smågrejor, 3,60 euro! Och det var på torget Giraldo. Solen värmde. Tog ett glas vitt till. Strövade vidare och ner till bilen. Hemma hade Britt haft frossa. Hon bad receptionen ringa efter doktor, det blev från sjukhuset och de kom med ambulans. Skrev mycket men kunde dåligt med engelskan. Jag åkte efter med bilen. Inregistrering och sen Väntan i ett stökigt och överfullt väntrum. Klockan 00.15 gav Britt sig, hon kände sig bättre. Dock när vi skulle leta upp bilen hade hon frossa. Vi la oss vid 1.

Jag tog upp lite frukost. Britt orkade inte åka till sjukhuset, vilket nog hade varit klokast. Vid 13 körde jag till den akvedukten utanför stan, parkerade och gick en bit längs med den. En led är gjord. Åter och sen upp vid en skylt där jag gick en bit till en höjd. Sen mot stan för att kolla Forte de Sainte Antonio. Där finns en privatägd gård innanför vallarna! Inga minnestavlor. Stadsjordbruk och en stor parkering dock. Körde runt bostadskvarter och parkerade sen vid muren. Upp i stan igen. Kom till Salsa Verde, den vegetariska restaurangen. En tallrik från buffén, den lilla för 5 euro. Där fick plats mycket och så gott det var. Till det ett glas rött, lika gott det. Mätt gick jag på smågator runt stan och fascinerades. Var inne i Evoras stadsmuseum och gick där som ensam besökare för 1,50 euro. Fint ställe med romersk, arabisk, mm stenarkitektur och även lite från forntiden. Sen var där från 1500-1800-talet. Flera rum med kyrklig konst främst som blev lite tjatig. Tittade in på fler ställen. En god espresso och en vaniljkaka satt fint, 1,65 euro! En sorts kaka eller paj med ostkakekaraktär köptes och åts på kvällen, mycket god. Lokal specialitet. Gick ännu mer och avslutade med arkaderna i skymning och sen till bilen. Britt ok med hade haft 39 grader men ingen frossa. Vi åt lite bröd och tonfisk. Hade bokat en natt till, 43 euro med frukost! Pousada i stan hade jag kollat, mycket fint, 110 euro inkl. Prisvärt!

Vi körde till sjukhuset. När de hörde att vi varit där kvällen innan kom vi in snabbt. Jag var k stan under tiden. Gick och gick i denna fina stad. Ett glas vin och en lässtund. Hur går affärerna ihop. Inga kunder. Men trevlig atmosfär på köpgata. Mycket trafik som ska in i stan. Kineser i flockar. Går inte in nånstans idag. Solen värmer så länge den syns. Hämtar bilen på jättelik parkering, en av många. Man respekterar gående på övergångsställen mycket. Ringväg runt stan. Överfullt sjukrum där Britt befunnit sig. De ligger överallt. Folk är vänliga mot varandra. Inga arabiska invandrare här inte. Alla småbutiker har inhemska ägare. Britt har urinvägsinfektion och ”infektion i blodet”. Får penicillin och en tablett mot diarré som ger jästsmak i munnen, som vi köper på apotek. Vi tar kvällsmat på ett litet ställe i närheten. Det blir bachalaugryta för mig och en fisk för Britt. Sen kör vi hem och det känns skönt.

Vi kör vid 12 och kommer strax ut på motorvägen som är ganska tom. Det är korkträd och kor som syns, stora fält. En del olivträd sen. Landskapet i öster börjar bli bergigt men inte mycket. En del befästa städer syns på höjder. Sol idag och 17 grader. Vi kör fin i Estremoz och parkerar på jättelikt torg. Marknaden pågår och det är många stånd. En blandning av loppmarknad och matmarknad med korv, ost, grönsaker och lite fjäderfän. Vi går till uteservering som är populär. Kollar nu på Google Maps och symboler för restaurang och ser hur de ser ut, bra. Bachalaugryta för Britt och griskind för mig. En halva rödvin till. Finfin tosca resp bakelse efteråt med kaffe. 28 euro. Vi går till hotellet i närheten,  Carvalho. 45 euro per natt med frukost. Ett gammalt hus och hotell på andra våningen och tredje. Ser först lite slitet ut men stort och trevligt. En luftvärmare som låter mycket. Jag går en promenad i nedre stan och sen upp i övre där borgen och pousada ligger. Fin vy. Skymning. Går hem och köper vatten och vin som jag också hittar på Google Maps. Mätt så det förslår. Britt tar lite sardin.

Prognosen för vädret har stämt och idag är det molnigt. Bra frukost med det viktigaste, bra kaffe, gott bröd och youghurt o frukt. Vi sitter där själv. Idag är det disigt och så blir det hela dagen. Det är lite klarare utanför stan, vi kör nämligen till Vila Vicosa, två mil iväg. Det är olivodlingar och lite vinodlingar här. När vi närmar oss ser vi ett stort marmorbrott. Detta är marmor-land. De tre orterna Estremoz, Vila Vicosa och Borta är de som har brott och har tydligen levt gott på det för hus, torg och offentliga byggnader är påkostade. Kyrkorna är också många, de rika har skänkt pengar till kyrkan för syndernas förlåtelse och för att visa att de hade pengar. Vi parkerade på stora torget och turistbussarna är många, det får vi reda på senare varför. Mittemot ligger spa’et. Det har blivit utsett till världens bästa sten-spa. Det ligger beläget där förr ett marmorbrott låg och allt är gjort i marmor. Till höger är festsalen med fint marmorgolv med inslag av italiensk. I loungen är ännu finare golv. Vi tar hiss ner till spa-avdelningen. Marmor. Fullbelagt i helgen på hotellet. Mycket inför jul. Dyrt. Vi går genom park, förbi fabrik som la ner för nog femtio år sen, till nytt vitt torg och sen ner i en gata modell gå. Vi har sett att två matställen ska finnas där. På väg dit ser vi att många är fullsatta. Fina hus. Jo vi får plats, vi har tur. Det blir lammgryta för Britt och bachalau för mig fast då Britt ser det byter vi. Snällare för magen och mindre. Väldigt gott. Före är det bröd, oliver, pastej, ost. Rött till. Vi  går en bit upp till jättehus med sjuttio fönster, museum, mm. Kungen bodde där i 300 år. Pousada ligger intill med lyxiga bilar utanför. Trädgård. Folk har samlats längs gatorna. En sorts mässa hörs i högtalare längs gågatan. Ännu mer folk vid nästa torg, det som är långt och har apelsinträd. Borgen syns i bakgrunden. Parkeringen är helt full när vi ska hämta bilen. Nu duggregnar det. Hemma före fem. Staden är känd för sitt palats där hertigen bodde. Den är också känd för att mycket är byggt av marmor. På 1600-talet bosatte sig hertigen av Braganca här. Från 1700-talet blev det i Paco Ducal. Från 1640 till 1910 regerade släkten. Republikanerna sköt Dom Carlos 1908.

Vi lämnar ett kallt frukostrum och hotell. Molnen har lättar och solen skiner. Vi kör till Elvas två mil bort. Men det tar tid för vi sitter i en timme i bilkö på motorvägen orsakad av biltullarna. Det är bara spanjorer på vägen. Antagligen har de varit hos släkt eller annat under helgen och söndagen igår. Vi hittar parkering utanför gamla stan och går för att leta upp ett matställe. Flera har fullt. Ett har ledigt efter lite väntan. Det visar sig vara bra. Jag tog dagens kött med sås och ris och Britt bläckfisk, loule, med potatis. En god kaka efter och före tog vi en soppa med bröd och ägg i. Vi går en kort tur i stan och jag upp till borgen. Fortet är ett av de bäst bevarade i Europa, på UNESCOS världsarvslista. Holländsk arkitekt. 1643-1653. Vid västra infarten finns en akvedukt byggd 1498-1622, åtta km lång, 843 valv och upp till 30 meter hög. Vi kör vid 17 till bokad pousada i Alvito 13 mil västsyd. Vi är de enda gästerna på slottet. En slottsträdgård finns med pool. Spa lär finnas. Vilket rum! Väggarna är 1,5 meter tjocka, rummet är varmt och sängarna helsköna. Jag gärlch tittar på stadshuset som är ihopbyggt med kyrkan och julbelysningen är riklig.

Vi har beställt vad vi önskar till frukost så den är framdukad i matsalen. Varmt och skönt. Vilken kvalitet på frukosten! Britt har tvättat håret så jag väntar. Vilket kaffe! Solen skiner. Vi lämnar vid halv 12, går en runda i byn. Två byggnader med speciell arkitekturstil, en blandning. Vi väljer lilla vägen mot Loulé. Stora olivträdsodlingar längs vägen, även jättelika fält med olivträd i rader tätt intill varandra. Det ser ut som en olivoljefabrik på väg, stora lastbilar lämpar av, ungefär som säd. Även korkeksodlingar. Vägen bra, nyasfalterad i början, sen den gamla håliga beläggningen. Även en del apelsinodlingar. Detta är jordbruksmark, slättland och bördigt, även vanliga upplöjda fält. Vi får ställa in gps på småorter för att inte komma ut på motorvägen. I en mindre ort stannar vi för att äta. Första ”bästa” var kasst. Hamburgare resp kikärter med lite fisk. Jag blir rädd att det svagt stekta köttet ska påverka magen men det klarar sig. Och inte billigt heller trots att det är Dagens. Första kassa maten. Jag väljer åter liten väg och det visar sig vara en riktigt slingrig en med  många kurvor och senare bergsområde, dock inte så högt. Här är det skogsområde med korkek och eukalyptus. Luften är skön. Till sist kommer vi till Loulé en timme senare jämfört med motorvägen. Rätt in i gamla stan i Loule där hotellet ligger. Så fint boende. Lastar av väskorna och jag parkerar. Det blir snart varmt i rummet. Vi går en runda. Mycket juldekorationer. Kyligt.

Vi kör till Quinta do Lago som ligger vid våtmarksområdet intill flygplatsen. Vägen dit är kantad med bebyggelse och den sista biten är golfbanor, tallskog och flotta villor och rondeller. En ledig parkering finns längst ut till stranden, säkert full på sommaren. Vi går ut på träbron som leder över fågelmarkerna och till stranden. Man ser bebyggelsen på öarna utanför Faro. Åter till kusten och vi går en led markerad som 2,3 km med skyltar. Vi fortsätter in till bebyggelsen men då blir det bebyggda områden tillbaka till bilen. Vi kör till Faro och kommer in där vid halv tre. Restaurangen vid hamnen släpper in oss. Det är kombinerat med konstutställning. Menyn på 10 euro innefattar sallad, fiskfiléer, efterrätt. Mycket gott. Vi sitter i solen ett tag. Vi går en runda i gamla staden. Kommer på att vi ju har altan överst på boendet och där är sol länge. Solen lyser än. Storkar på kyrktaket. Väl hemma blir det på vägen hem inköp av två lammullströjor. En stor mus tittar på oss från ett skyltfönster.

 

 

 

 

 

Vi kör till Olhas de Aqua som ligger några km öster om Albufeira. Här är det sol till skillnad från i Loule. Vi tar en öl och en vin på fint ställe utmed havet. Jag går österut på en stig som bitvis är ganska svår men det är inte så långt man kan gå om man nu inte följer stranden förstås. Jag går kanske två km till en träkonstruktion som till sist leder upp till ett golfhotell av den flottare stilen. Det går inte att hitta ut på fortsättning på leden så jag går tillbaka och det blir lagom för att vara ute en timme. Det är en mäktig upplevelse att gå detta parti med de imponerande sandklipporna i rött och vitt. Det var en vandringsupplevelse utöver det vanliga! Tallarna klänger på kanterna. Sandstränderna är imponerande och så går den röda klippkusten längs med hela kusten till Faro. Vi ser ett äldre par komma gående troligen från Faro. De sätter sig på mat- och dryckesstället och beställer in drycker löpande och till sist lite mat. Vi går till restaurangen längst ner mot stranden som annonserar om grillad fisk, as much you can eat för 10 euro. Först kommer seabream, mer seabream, sen makrill, sen plattfisk och sist robelo. Enkelt vitt vin till. Avslutar med en tiramisu. Vi sitter i solen på stranden så länge den värmer och kör sen hem. Det blir som vanligt några rostade brödbitar med sardiner i tomat och lite Lambrusco. Som tur är hittar vi ledig parkeringsplats en bit därifrån och på samma ställe. De gör mycket av julen i stan.

23 lördag, Boende norr om Tavira 4 nätter

24 sön, Cala Velo, San Antonio

25, Tavira

26, Olhau, Fuseta

27 ons, Boliquieme, Albufeira, 3 nätter

28, Armacao de Pera

29 Paderne, Carvoeiro

30 Alcacer do Sal, två nätter. Vila Nove de Milfontes

1 dec, sön, naturreservat kusten, Alvor

2 Evora

3 samma

4 ons, samma

5 samma

6 Elvas

7 Estremoz

8 sön, Vila Vicosa

9 Alvito pousada

10 Loulé

11 ons, samma

12 Loule´, Quinta do Lago

13, Loulé, Olhas de Aqua

Flyg, 1650 kr per person med väskor, 3300 kr

Bilhyra, 1700 kr, ingen försäkring

Vägavgifter 130 + 350

Bensin, 85 liter, 1.49-1.59 per liter, 130 euro, 1400 kr

Hotell, 240+120+70+215+90+71+180 dvs 985 euro, 11500 ca

Totalt 18000 kr, 9000 per person för 21 dagar med bil.

 

St Raphael, St Tropez, Theule, mm – vandring okt 2019 med gänget

Vi var 19 som for till St Raphael, en timmes tågresa väster om Nice. Bodde gjorde vi på finfina Le Mediterrane nära strandpromenaden, ett hotell som byggdes 1914 och som är nyrenoverat till lägenheter som hyrs ut veckovis, eller kortare via t ex Booking.com. Priset i oktober är hälften mot sommarperioden och i november är en vecka nere på 420 euro för ett rum för två med ett litet kök och balkongdörr mot havet. Nice!

Vi provade att ta spårvagnen från flygplatsen till närmaste järnvägsstation, St Augustin, en kort sträcka. Spårvägen blev klar sent 2018 och går till Jean Medecin. Från hållplatsen till järnvägen är det en liten bit att gå men skyltar visar vägen. Vi kom en fredag middag och tåget var i det närmaste fullt men vi kom in. Sen måste man tyvärr byta tåg i Cannes och vi fick vänta en halvtimme där. Det behövs nästan för att lösa biljett till 18 personer tar tid i automat, fem personer åt gången. Det visade sig att det tog lång tid även i biljettkassa för systemet är inte anpassat för sådant.

St Raphaël är en klassisk badort med kasino, flott marina och tjusig strandpromenad. I centrum finns ett stort torg som dock är ganska dött. Den gamla delen på andra sidan järnvägen är liten men trevlig. Där ligger en annan typ av affärer och saluhall finns där. St Raphael är en mer turistbetonad stad än många andra. Den är ihopbyggd med Frejus. Det finns långa fina sandstränder och långa strandpromenader (med affärer och restauranger, inte alls lik andra städer vid denna kust). Den ligger intill Esterel-bergen, som är vackra, röda och inte så höga men de sträcker sig ner till havet och bildar en vacker o dramatisk kust på denna sträcka. Före och efter är det flackt och fina stränder. Frejus består dels av den nya delen ner till havet som är helt nybyggd med stor hamn och fantastiska arkitektskapelser och snygga hus, nästan overkligt. Den gamla delen ligger ca 1-2 km in i landet och det är en stad från romartiden med amfiteater mm bevarade.

Något som är bra för vandrare är att det går tåg längs kusten från Italien fram till Frejus, sen viker den av uppåt. Buss går också och hyfsat ofta. De små tågstationerna har inte biljettautomat. Det går också båtar bl a till St Tropez. Efter 8 okt går den tisdagar och lördagar (2019). Det tar en timme.

Text om vandringarna kommer efter bilderna (WordPress är Inte lätt att redigera!)

Utanför Le Mediterrane’

Våra Vandringar

Lördag: Vi gick från hotellet i St Raphael till en vik i närheten av Boulouris, Plage de Arene Grosse. Vi åt lunch på mycket bra ställe, Urban Beach, vid viken. Vi gick tillbaka till stan utom några, som tog buss.  Vi åt middag på restaurang i närheten av hotellet. Där ligger flera på rad liksom vid hamnen och mot Frejus. Avsikten med dagens tur var att deltagarna skulle känna på underlaget på denna led som senare skulle ske till Agay. Den är ganska ansträngande i början för ovana.

Söndag: Vi tog buss till en ort 35 minuter väster om St Raphael förbi St Aygulf och till les Issambres. Det är ingen led som är med i någon vandringsbroschyr eller bok. Varför inte? Den var fin.  Vi gick alla till  mer eller mindre på leden eftersom vägen går intill. Dvs de som inte gillar för mycket ojämnheter klarar också turen. Två gick hela vägen tillbaka. De var hemma kl 20, vi andra kl 18. Vi hittade lunchställe i  Plage de la Gaillarde, tror jag det var, med flera matställen och en affär. Vi visste inte hur naturen och underlaget skulle vara, så detta var ett lyckokast. Det var omväxlande natur, som det i och för sig är på hela kuststräckan. Bussen till St Tropez går rätt ofta. Sista kilometrarna gick vi inne i samhället St Aygulf.

Måndag: Vi tog tåg till Théoule-sur-Mer sur mer till en vandring som finns med i ett vandringshäfte från lokala turistorganet. Turen är inte lång men går upp till 250 meter och tog några timmar med picknick och bad och fika efteråt. Det är en liten station och för att komma ner till stranden går man åt västra hållet. Leden når man genom att gå under vägen och in i en liten tunnel. Sen följer man gul markering och rödvit. Det finns några vägval men de var lätta att klara. Det går uppför, kanske mer än man anar, men inte alltför ansträngande. Eukalyptusträd, smultronträd, pinjeträd, är vanliga. Vyerna kommer efterhand. Första toppen är Colle de Theule. Det planar ut för att sen gå uppför innan vi nådde vårt picknickställe Colle des Monges. Det gäller att hitta några jämna stenar att duka upp på och gärna utsikt. Inga insekter besvärade oss. Några tog omvägen över högsta höjden på 300 meter men de anslöt där tre stigar går samman. Det finns en fin badstrand och i hamnen ett kaffeställe. En borg finns liksom i närbelägna  la Napoule och Mandelieu. Vi var tillbaka med tåget vid femtiden. Det blev en fin dag. Alla klarade turen trots värmen och uppförsbackarna. Vyerna var fina.

Tisdag: Mellandag då vi gick till gamla stan i St Raphael och sen på gator nära järnvägen till Frejus, andra halvan längs trolig stadsmur. Rester av den romerska staden syns på vägen in till stan. Det finns en skylt med en bild av hur det troligen såg ut för 2000 år sedan. Stan är charmig. Det blev kaffe när vi nådde gamla stan vid trevligt torg. Gränderna och de små torgen sen. Gruppen delades och några gick till romerska amfiteatern. Vi gick ner till Frejus hamn och längs havet hem på eftermiddagen.

Frejus har rester efter en romersk handelsplats Forum Julii, som grundades av Julius Caesar. Havet har dragit sig tillbaka sen denna tid så några spår av den gamla hamnen finns inte. 1959 drabbades Frejus av en flodvåg från en damm som brast så staden ödelades.

Onsdag:  Vi tog buss till St Tropez eftersom båten inte gick denna dag. 1,20 min dit. Vi gick kuststigen ut på udden österut. Lättgånget, en del stränder passerades. Bambubuskage passerades.  Det blev lunch på brygga. Vi delade upp oss så några avvek efter ett tag och tog efter sista biten. Övriga gick längst ut och vek av mot stan vid stor strand, les Salinas. Vi gick mindre väg några kilometer varefter vi vek av mot stranden och följde samma väg tillbaka. Detta var heller inte en led som finns med i broschyrer eller böcker. Däremot ser man att det finns kustled om man köper kartan i 1:25000. Varför inte mer info när det är en så trevlig led? Den är lättgången och omväxlande, bästa sträckan enligt vissa deltagare. En intressant kyrkogård passeras i början efter att man passerat hamnen och vikit om hörnet. Tydliga skyltar visar vägen. Det blev buss tillbaka vid 18.30 efter en fika.

Torsdag: vi gick från St Raphael till Agay, cirka 13 km utom några som tog buss hem tidigare. Leden börjar vid stora hamnen, Santa Lucia. Det är upp och ner på ojämnt underlag men fantastiska vyer, bergarter, mm. Fram till Dramont är det mer eller mindre så. Där avbryts leden, Provisorie interrupt, och så var det var tio år sedan också. Man passerar flera små stränder med få badande. Småvägar leder ner till stränderna. Man har cementerat en del och trappor finns. Vi hoppade alltså över udden med fyrtornet, Boumette, dit det går leder ser vi från stranden. Vi är hemma på 10 min med tåget.

Från min Hälsoapp som registrerat hur långt jag gått och höjdskillnader mätt i våningar, dvs alla steg dessa dagar:

5 lördag, 9 km, 18 vån

6 söndag, 14 km, 36 vån

7, 14 km, 60 vån

8: 12 km, 9 vån

9: 14 km, 26 vån

10: 15 km, 42 vån

Sardinien sep 2019

Detta är en reserapport från en annorlunda resa till Sardinien på fem dagar varav två resdagar. Äldsta sonens arbetskamrat kommer från Sardinien och har startat ett reseföretag med sin fru. Genom kontakter i turistbranschen på Sardinien arrangerade han nu en resa för pensionärer och ägare av några mindre resebolag i Skandinavien för att uppmärksamma öns möjligheter för långtidssemester. De hade satt ihop ett program för att visa kulturen, maten, naturen, badmöjligheterna och orterna på en del av ön. Sonen hade berättat om mina vandringsresor till Medelhavet en gång om året för en grupp i pensionsåldern. Det var därför jag var inbjuden.

Den vackra östra kusten

Och vilken resa det blev! Vi var alla överväldigade av upplägget och människorna, maten, mm. Efter resan har vi inte svårt för att tala väl om ön!

Vi flög med Easyjet till Olbia med mellanlandning i Milano. Så får det bli när det inte är högsäsong. Vi kom ett tiotal från Skåne, två från Danmark, två från Norge och två från Färöarna. Vi startade med transfer i minibussar till den lilla staden Posada, knappt en timmes tur söderut. Det är motorväg som är ganska guppig och med markanta skarvar. Hyr bil med bra dämpning! Boende var ordnat på olika ställen för att visa och testa mindre boenden. För egen del kom jag i en grupp som bodde uppe i de smala gränderna vid försvarsborgen på höjden. Gamla hus kan ha sina begränsningar i bekvämlighet men välrenoverat och rent var det på alla ställena. Det är inget för handikappade men så är det ofta i de gamla städerna. En kort bit upp i berget på Su Vrau bjöds på middag efter presentation av resans upplägg och information från Portale Sardinia och kommunalrådet i stan. Det blev mycket pasta dessa dagar men det är de duktiga på.

Efter riklig frukost på lokal bar tog vi oss upp till borgen. I tätorterna här är gatorna i gränderna stensatta. Det blev en imponerande vy över nejden för de som vågade klättra högst upp. På programmet stod sen en titt på en nuraghe. Denna San Pietro är en av 7000 försvarsborgar som återstår av de 15 000 som funnits. De byggdes med avstånd till varandra så man kunde kommunicera. Lunchen skulle vi själv medverka i på Maria Caterina Green Village, ett hotell med restaurang i närheten. Det var tillagning av pasta från grunden under ledning av en 84-årig dam och hennes anhöriga. Tre sorter gjorde vi. Lärorikt och trevligt! Endast vatten fick intas under arbetet, vinet fick vänta. Pasta som småsnäckor med tomtasås, spädgris och dessert som vi gjort av pasta med ostbit och citronskal inuti vilka friterats. En specialare för ön. Vi skulle nu söderut till staden Dorgali och då passerar man ett gigantiskt marmorbrott längs vägen. Vi hade tid att svänga ner till stranden och såg de vita sandklitterna. Vattnet måste ha varit 27 grader. Vi skulle även hinna med ett lantbruksmuseum som byggts upp av en kulturintresserad bonde och hans son. Det var mycket imponerande. Namnet är s´abba Fresca och har varit öppet några år. De bygger ut det efterhand och ska kunna ha boende senare. Där visas hantverksredskap och jordbruksmaskiner, mm. Växtligheten harmonierar med husen.  Dorgali var nästa ort för boende, även här på lite olika småboenden runt om i stan. Ofta är det lägenheter som erbjuds och det passar ju bra för boende under längre tid. Innan middagen på Albergo Diffuso Glivine, ett hus som kommunen köpt in och renoverat för kulturändamål, berättade vice borgmästaren om staden och fyra manliga sångare framförde ett mycket speciell sångstycke där en speciell teknik användes. Senare kompletterades de med accordeon och mungiga. Ett dansnummer med en medelålders man och en ung kvinna imponerade. Det blev mer musik och sång efter maten, ett medryckande accordeonstycke och lite sång till. De som ville kunde dansa med.

Andra dagen var vikt för en båttur från Cala Gonone söderut en timme till en badstrand. Vilka vyer över bergen, grottorna och små stränder! Jag hade inte sett något liknande. Stranden Carla Goloritze är rymlig och bergen skuggar den som söker skydd för solen. Ett underbart bad fick vi. Det var ordnat så att båt hämtade för tillbakafärd med strandhugg för picknick vid Cala Luna. Ett dignande sådant uppdukat på sanden på korkunderlägg. Det klarade sig! Rå fänkål till skinka, ost och korv passar utmärkt. Dorgali-vin var drycken. På platsen finns servering, mm. En vandringsled går ner till denna plats. Det tar 2,5 timme att vandra från Cala Gonone om man först kör en bit upp i berget och börjar där. Efter återkomst körde vi till en liten vingård för vinprovning, tre röda och en vit. Druvan är Cannonau som är en sardinsk druva. Arga Ruja heter gården. Dottern till grundaren driver gården och visade stor kunskap. Sen gick färden till Galtelli med boende i väldigt fin lägenhet i centrum. Alla resenärer var nöjda med sin inkvartering här. Det blev samling på ett matställe vid genomfartsvägen för middag. I denna stad är det inte lätt att hitta i gränderna.

Dagen efter gick vi upp till en gammal gård mitt i stan från 1700-talet, som varsamt renoverats liksom föremålen som tillhört gården. Det blev först en kort lektion i vanliga ord och fraser på sardinska. Vi fick sen en lektion i bak av de tunna bröd som man har till alla måltider här på ön. Vi gick en runda i stan och besökte först två damer i volontäraffär med modell över staden som den såg ut förr. Mycket fint. Nästa besök var i ett väveri med två flitiga kvinnor som vävde mattor, mm. Lunch var framdukat på gården och vi fick den goda pecorinoosten som bearbetats av larver och är krämig. Charkuterier, melon och vindruvor, mm, också. Deras eget vin serverades. Därefter kom damen som skulle visa marmeladtillverkning. Nu kallar vi det inte marmelad utan snarare energikaka. Det är honung, socker, skalad och delad mandel och apelsinskal. Detta rörs länge i kopparkärl över eld och bankas sen till den hårda kaka det är. Den görs bl a till bröllop. På kvällen blev det stämningsfull sång av åtta manliga sångare. Det är sånger från medeltiden som man på senare år tagit upp. En mäktig upplevelse när de står i främre delen av kyrkan oftast fyra åt gången med armarna om varandra för avstämning. De ville bjuda på ett glas vin efteråt i sin ta lokal som kommunen ställt iordning åt dem. Sista punkten var kvällsmål en liten bit utanför stan, pizzabuffe´och lite chark och ost före. Borgmästaren var där och pratade.