Cykelturer sommaren 2017

Femte juli tog jag touringcykeln Batavus med 24 växlar för en tur längs Gamla Trelleborgsvägen ner till Vellinge. Vägen går över Uppåkra, Tottarp, Kyrkby, Görslöv, S Sallerup, Nordanå, Sunnanå, Oxie, Kristineberg, Loockarp, Glostorp, Hököpinge och fortsätter sen förbi Fuglie till Trelleborg. Jag vek in till Vellinge. Det var ”Stora” vägen Lund-Malmö-Vellinge-Trelleborg. Vägen heter fortfarande Gamla Trelleborgsvägen i stort sett från Lund via Uppåkra, Tottarp, Görslöv in till Malmö. Den har idag olika namn via Oxie, Lockarp, Hököpinge, Södra Åkarp, Fuglie, Östra Värlinge och Tommarp. Skulle vellingeborna till Lund eller Trelleborg tog man antagligen denna väg ända fram till 1800-talet. Oxie har växt! Gamla bykärnan med bygatan finns dock kvar.

Bygatan i Oxie

Lockarp känner man knappt igen sen förr eftersom det blev stora ingrepp då persontrafiken till Trelleborg skulle ordnas. Tre järnvägar möts där. Kontinentalbanan möter Hyllie/Svågentorp och Simrishamn/Ystad.

I Lockarp får man leta sig fram för att komma igenom

Hököpinge Kyrkby ligger oförändrad sen enskiftet ändrat om. Den gamla vägen går rakt fram och passerar flera gamla hus, och några gårdar över bäcken och genom de små hus som nu är fint renoverade, där ett av husen har varit skola. Öster om vägen ligger fortfarande ängen där idag får betar. Före enskiftet låg det 22 gårdar på båda sidor om Pilebäcken. Under tidig medeltid tror man att byn varit en marknadsplats och att en borg legat där bäcken gör en krök norr om byn. Efterleden ”-köpinge” tyder just på det, och sådana fanns en bit från vattnet för att vara skyddade mot anfall därifrån. Bruksorten Hököpinge har utvecklats sen sockerbruket la ner 1967. Ett helt nytt lägenhetsområde har byggts och många nya villor uppförts.

Gamla vägen genom Hököpinge

Den gamla kyrkan revs för detta nya tegelkomplex

Bruksorten Hököpinge

 

Korsika i augusti 2017

Langley Travel hyr ett hotell i orten Ill´Rousse nära den större orten Calvi där också en flygplats ligger. Vi tog en vecka med ganska kort varsel för att få lite sol den regniga sommar 2017. Det fick vi. Och värme också, både i luft och vatten. Men det var inget besvärande med cirka 30 grader i luften. Och 25 grader i havet var njutbart. Det är ett trevligt hotell Napoleon Bonaparte som har anor från 1830-talet. Det är ingen lyx men det är charm. Maten är väldigt bra, man har halvpension i högsäsong. Många barnfamiljer med mor- och farföräldrar kommer hit. Orten är trevlig, lugn och utan krimskrams. Många löper längs kusten och ut till fyren på morgonkvisten. Morgnar och kvällar är behagliga. Strandpromenaden går parallellt med järnvägsspår och kust. Det går två tåg per dag till inre delarna av ön. Det är relativt dyrt att hyra bil. Dagens meny ligger på 20-25 euro.

Kring Calvi

Skuggande plataner vid ortens torg

Vi köpte till några vandringar. Den första gick från hotellet till en grannort en bit upp i berget, Montecello. Vi startade kl 9 så det hann bli varmt på nervägen. Det är inte lätt att hitta själv även om det finns skyltat, väl värt att lägga 9 euro för att få guidning. Turen går på småvägar och stigar. Orten är fin med välskötta hus och smala gränder utan störande affärer. En bit upp har man fin vy ner över kusten. Vi tog en annan väg ner och landade vid havet, dvs badplatsen längst österut av stranden.

Vy mot havet

En annan dag tog vi turen till Bonifatuskogen. Det är trettio minuter till Calvi och lika långt till skogen. Det är en liten bit på GR92. Det är ganska stenigt och har en lätt stigning. Vägen tillbaka är neråt och stenig. Vackra berg omger leden. Vid startplatsen finns badbart vatten kvar mellan stora stenar från det som är en stridbar flod när det regnat. Ett njutbart bad avslutade.

Upp till Monticellu

Nere vid stranden

Calvi

Stenigt uppe i bergen

Avslutande bad

 

Vi tog tåget till Calvi som tar 45 minuter. Man följer kusten och ser badplatser hela vägen. Det är fin sandstrand. Calvi är fin speciellt kastellet och den gamla stadsdelen. Sandstranden är flera kilometer lång.

Havängsvandringar

Skepparpsgården

Lördag: Vi gav oss ut på det hänförande Ravlundafältet som inte är likt något annat i Sverige (vad jag vet). Det är väl tack vare militärens ägande som fältet bevarats så väl och tack vare djurens betning som det inte växt upp sly. En vandring längs havet är omväxlande och faktiskt kan bli rätt mycket upp och ner om man vill gå raka spåret eftersom raviner bryter genom rasbranten. Sandstranden ligger inbjudande därnere om det inte varit för att vattnet bara håller 12 grader. När vi kom till Knäbäckens mynning tog vi en paus i skuggan av träden. Här får man faktiskt känslan av att vara vid en söderhavsö. Här låg en gång en by på den södra sidan av bäcken. Det är dock inte mycket vatten som rinner genom bäcken. Husen flyttades i början av 1950-talet då skjutfältet utvidgades. De finns nu i Knäbäcken vid Södra Rörums strand. Den gamla byn hade krog, affär, mm och på somrarna hyrde en del kända författare in sig i några hus här. Närmare Juleboda blir växtligheten kraftigare, det är ju en väldig växtkraft längs åarna här. Det är främst alen som trivs med fuktiga fötter. Vi gick längs stranden en bit i Juleboda. Sen vek vi av inåt land. Här är faktiskt riktigt grönt i stort sett ända upp till Maglehem. Först följde vi en stig och kom sen upp i sommarstugebebyggelse där vi inte hittade rätt förrän efter ett tag. Sen följde vi en väg och kom in i förbi några kohagar. En nästan igenväxt lerig väg förde oss upp mot Maglehem. Vi passerade gamla järnvägen som nu är fin cykelväg. Genom idylliska Maglehem bar det och vi svängde ner till Blåherremölla (möllan med den blå hägern lär det betyda). Vi hade förhört oss om att få nyttja trädgårdsmöblerna för en lunch för stället är inte öppet för kaffeservering än. Vi hade picknick fördelad på ryggsäckarna. Vi gick sen på idyllisk väg för att nå fältet igen. Hade vi valt tänkt väg till Drakamöllan hade det blivit för långt nämligen. Här följde vi först en grusväg men genade sen över fälten ner till den lilla sjön Flodahus. Därifrån tog vi vägen närmast sjön och fick ta i på väg upp genom fin bokskog. Vägen planar ut och når en korsning. Går man där rakt fram kommer man in på idyllisk mindre väg och ser Ravlunda kyrka i förgrunden. Här bär det nerför. Man når ett ställe där stigen delar sig. Tar man vänster kommer man ut på en grusväg och efter hundra meter tar man vänster in på en stig och når motionsspåret för militären, fram till Dammåkra. En mycket trevlig väg. Vi valde dock stigen rakt fram och kom ner till Skepparp. Vår husvärd, Leif, stod där med bilen och några åkte med honom sista biten. Resten gick på Skåneleden tillbaka. En trevlig middag utomhus avslutade en fin dag.

Turen över Ravlundafältet

Söndag: Vi började med fältet mellan Haväng och Havängs sommarby där sandlilja, sandnejlika och orkideer växer. Vi tog oss under stängslet in till ängarna söder om Sommarbyn. Det är backigt och vackert och kor betar här. Ingen strövstig går här eftersom ägaren, Stiglunda, inte är intresserad av det. Vi tog oss över Klammersbäck men då hamnar man på privat mark. Efter förfrågan gick vi igenom till området söderöver. Vi försökte följa bäcken mot havet men det hade växt igen sen jag rekade för cirka fyra år sen eller så gick jag fel. Vi tog oss i alla fall fram ner mot ängarna och upp mot äppelodlingen. Där vände vi västerut mot vägen och passerade då tallskogen och ett staket ut mot vägen. Femtio meter längs vägen får man man gå för att nå grusvägen ner mot Torups gård. Mycket trafik och ingen bred vägren! Denna grusväg är vacker både beträffande vyerna och växterna vid vägrenen. Det finns faktiskt en liten sjö här i sänkan. Tågets mörka rökpelare och tjut syntes på håll. Det är veteranjärnvägen mellan St Olof och Brösarp. Efter järnvägsbron kom vi in till gårdsmiljön för Torup som ägs av familjen Piper. Sonen till Carl sköter denna gård. Han har satsat på nya äppelfält som vi passerade på andra sidan vägen. Vi tog oss upp på järnvägsspåren och gick knappt två km längs spåret. Tåget kom i sina tjugo km i timmen och det verkade som personalen hade synpunkter på att vi gick här. Vi höll oss dock långt ner för kanten. I Ravlunda vid allmänningen finns gott om bord och bänkar så vi åt vår picknick där. Fler tåg passerade, alla fulla med söndagsresenärer. Vi fick en pratstund med bomvakten. Han hade inga synpunkter på att vi gick vid spåren. Några valde att gå vägen ner till Haväng. De andra gick lilla grusvägen mot Brösarp en bit och svängde sen höger för att passera stora vägen och komma ner mot Backaleden. Man går runt en gård (där Rut och Börje bor, Börje, 86, brukar komma ut och prata). Här är väldigt vackert. Backaleden förde oss tillbaka över vackra och backiga leden ner mot Lindgrens länga och vandrarhemmet. Några tog ett bad i det trettongradiga vattnet. Detta var avslutningen på en fin vandringshelg.

Turen genom Ravlunda

Havängsfältet

Catharina Ståhl tog denna bild kl 4 på morgonen

Ravlundafältet

Vi gick från gården mot Juleboda

Vid Juleboda

Blandat underhåll

Ängarna vid Havängs sommarby

Mot Ravlunda

Grusväg mot Ravlunda

Backaleden